Häromdagen lyssnade jag på P1-programmet "Radiokorrespondenterna". Jag hann inte mer än höra påannonseringen om Evelina som åkt till Peking i Kina som Au Pair (inslaget kommer 28 minuter in i programmet och kan även höras här) förrän jag tänkte "Så HIMLA smart!!!" 
 

Evelina hade åkt till Kina för att träna den kinesiska hon läst på Stockholms universitet i 1½ år. Och var tränar man språk bättre än i det land där det är modersmål - dvs där språket talas av "alla" runtom kring en?

Själv åkte jag till Montreal i Kanada som Au Pair för att jobba i svensk-kanadensisk familj, i en tvåspråkig stad - Montreal ligger i delstaten Quebec som under många år kämpat för att bli fristående och där engelska och franska var/är obligatoriska språk. På kvällarna pluggade jag "written" & "oral" engelska på McGill University. 

Att åka som Au Pair är ett mycket bra sätt att träna sina språkkunskaper. Engelska är det många som kan, kinesiska kan inte lika många. Genialt att åka till Kina. Mycket bra sak att ha med på sitt CV skulle jag säga. Speciellt när du är i början av din karriär - men även senare. Under "Övrigt": Au Pair i Kina under XX månader. Eller under "Språk" Kinesiska - flytande, arbetade som Au Pair i kinesisk familj i XX månader.

När jag åkte som Au Pair var det kontakter som gällde, kände man någon som kunde tipsa om en familj som behövde en Au Pair? Eller så läste man tidningsannonser från familjer som sökte Au Pair.

Idag finns det ett stort antal Au Pair-agenturer. T.ex. den svenska Au Pair-förmedlingen som Evelina rekommenderade att man som svensk använder - speciellt om man vill till Kina - för att undvika missförstånd som kan uppstår pga kulturrella förvecklingar om agenturer är kinesisk. Idag får nya Au Pairer en Au Pair-mentor och kan gå en introduktionskurs hur det är att vara Au Pair. Jag hade varken mentor eller gick någon introduktionskurs, det gick ganska bra ändå.
 

Har du åkt Vasaloppet? Sprungit maraton? Genomfört en Svensk Klassiker  eller kanske en Ironman? Eller deltagit i en uthållighetstävling som pågått i 48 timmar?

Att ägna sig åt en sport som kräver att man sätter upp tydliga mål, planerar långsiktigt samt lägger ner mycket tid - regelbundet - på att träna säger en del om en person. 

En av mina CV-kunder visade sig ha svart bälte i judo. Egentligen behöver man inte skriva mer än "Svart bälte i judo" eftersom de flesta veta att det krävs stort fokus, mycket disciplin och tar flera år av målmedveten träning att få svart bälte. Det är också relativt få i Sverige som har ett svart bälte. Det är alltså exklusivt - eftersom det är så krävande att uppnå.
 

Tar du med ditt idrottande i ditt CV?

Är det "finare" att ha gjort en Svensk Klassisker fyra gånger än att ha genomfört en mellanchefs-utbildning? Är individuella prestationer i en idrott "finare" än att ha deltagit, tränat och vunnit tillsammans med ett helt lag? En del säger att i ett lag kan man "gömma sig" bakom andras prestationer. Stämmer det verkligen (alltid)?

Det finns ju lagsporter för 2-4 personer där uthållighet, målfokusering, vilja och samarbete är en förutsättning för att det skall gå bra. Tävlingen "Ö till ö" är en sådan tävling där 2 personer ömson simmar, ömsom cyklar mellan 26 öar. I andra tävlingar deltar t.ex. lag som består av, 2 kvinnor och 2 män där minst en i laget ska vara över 40 år. Att träna samarbete och problemlösning i en sport är väl bra?

Är det viktigare för en hög chef att ha med "statussporter" som maratonlopp osv på sitt CV än för en person som jobbar på en (mycket) lägre befattning? Är det bara viktigt för (höga) chefer att kunna sätta och uppfylla mål? Och har blivit tabubelagt att säga till sina kollegor att man inte tränar? Är man därmed en looser som inte kan sätta upp och framgångsrikt genomföra mål?

Eller är det helt ointressant att sätta upp att man genomfört 10 Svenska Klassiker i ett CV? Lever vi i en tid när företag och chefer "hälsohetsar" sina anställda? Är det enbart en fördel om mycket fokus hos en arbetsgivare/chef ligger på träning och livsstil?